Nedräkningen pågår för fullt här-snaaaaaart är det dags för sol och bad.Häromdagen hittade jag en tejp som ska kunna sitta på i flera dagar,och ska klara vatten-perfekt!

Det första året efter op måste man täcka ärret för huden är så känslig där.

Jag är fortfarande inte lika glad för resan "som jag borde"-jag oroar mej väldigt mycket för hur flygresan kommer gå,men också hur det kommer vara där.

Nu när jag är ensam hemma på dagarna tänker man ju inte på hur mycket jag faktiskt vilar,och jag är lite rädd för hur mycket jag kommer orka/klara när vi är där.

Oavsett så blir det nog bra med miljöombyte ett tag,och komma hemifrån lite grann.Det blev ju inte direkt nån semester i somras när jag var nyopererad.

Ryggen fortsätter bråka.Krampar ihop varje gång jag är ute och går,och det räcker med väldigt korta sträckor innan det sätter igång.Så vi backar på sjukgymnastiken.Igen

Spinning är bara att glömma,och drömmen jag hade om att ha Halvvättern som mål för träningen,jaaa-den kanske får justeras för att passa mej i nuläget.

Det är svårt att inte se det som ett nederlag att det gick så bra och nu är så mycket sämre.

Läkaren sa att det skulle ta 3-6 mån efter op innan man visste om den hjälpt eller inte.Just nu känns det ju verkligen inte så,men jag ska inte ge upp än.

Jag hittade en distansutbildning på 1,5 år som verkade bra.Sista anmälningsdag var redan passerad,men jag skickade in ett mail iallafall för att se om det fanns några platser kvar.

Det var 35 platser...och...900 sökande!!!Så,näää-det blir inget med det heller.

Jag trodde Försäkringskassan skulle höra av sej och påbörja någon utredning,men det kanske är för tidigt än?(Det kanske måste gå ett halvår efter op?)

Den här ovissheten tar så himla mycket energi.Kommer jag kunna jobba igen?Med vad?När då?Hur mycket?Ska jag chansa på att plugga och hoppas att jag sen kan jobba?Tänk om ryggen inte pallar sen när man är klar?

Jag är tacksam för både min sambo och min sjukgymnast som ser till att jag håller mej på jorden när jag vill flyga iväg.Som får mej att inse att jag har en lång väg tillbaka,och att jag inte ska vara så hård mot mej själv.Men att jag ändå kommit en bit på vägen.Det är ju inte så att det är helt hopplöst,även om det känns så ibland.

Saker som tåls att nöta in i mitt huvud just nu är "det här är inte MITT fel.JAG har inte GJORT något fel för att det skulle bli såhär,det här är inget jag har VALT".

Det är inte så att jag kan välja att spela,pausa eller stoppa när jag vill-det gör min kropp åt mej oavsett vad jag vill eller inte.