Varning för aningens gnälligt inlägg idag...

Jag är så jävla less på det här nu.Det är så fruktansvärt knäckande att det går bra,bra,bra och sen totalt magplask.Jag är så himla trött på bakslag.

Jag är så less på det så kallade livet som fortsätter,men jag är inte med längre.För det är så det känns-att jag inte är med.För jag klarar inte längre att träna som jag vill,eller att sitta och snacka skit med kompisar i flera timmar.Jag kan inte boka nånting utan att oxå förklara att dagsformen får avgöra om det går att genomföra den dagen man tänker sej.Jag kan inte ens laga en middag utan att behöva vila under tiden.

Det är väldigt lätt att gå omkring och känna sej värdelös-dels för att man inte jobbar/pluggar,eller för att man inte kan göra vad man vill på fritiden längre,men oxå för att folk slutar höra av sej.Det här är inte menat som självömkan eller "ingen bryr sej om mej längre",utan mer att JAG känner mej mindre värd emot mej själv eller vad man ska säga.Jag försöker att inte tänka så-men det känns som att jag har förlorat så mycket värde i mej själv.

Innan jag blev sjuk gillade jag att träffa familj och vänner,promenera,cykla,festa,baka,vara med i en föreningen som skänker saker till baltikum(och även åka dit och göra olika projekt),shoppa,simma,resa,sjunga,läsa,laga mat,fixa i trädgården,kasta frisbee,kolla på basket,sitta med i styrelser,köra tåg-listan går nog att göra längre...

Allt det här tycker jag såklart fortfarande om.Men det mesta kan jag inte göra längre.Och det börjar fan bryta ner mej ganska bra nu.

Jag vill leva igen.Jag vill kunna vakna utan smärta.Jag vill kunna göra VAD JAG VILL utan att fundera på när eller om jag kommer få ont.

Jag vill bara bli mej igen.