Hörni, det verkar som att det är dags.

Dags att få ett slags avslut.

Det har gått 2,5 år sedan senaste operationen av ryggen.Och visst, det har blivit mycket bättre än det var då, och bättre än det var innan steloperationen.

Men det verkar som att vi nått vägs ände, F-kassan har nu begärt in läkarutlåtande på permanent nedsatt arbetsförmåga.

Jag är fortfarande lite överaskad,trodde inte att de var inne på det spåret eftersom det inte nämnts på flera månader.

Men hux flux får man en ny handläggare och vindarna vänder...

Hela den här karusellen (sjukskrivningen) har gjort mej rätt luttrad, jag är fullständigt medveten om att det inte blivit godkänt än(...).Så ta det med en nypa salt.

Det är kluvna känslor över det här, dels lättnad över att "de tror på mej" (jag tror ni som varit sjukskrivna länge förstår vad jag menar?)men också lite orolig över hur det tex blir att söka jobb på deltid(finns det ens jobb på deltid längre,förutom timanställningar?).

Det skulle ta bort en del stress från mej att veta att det är under längre tid (vet inte hur ofta besluten omprövas?) istället för att hamna hos olika läkare på vårdcentralen som inte är insatta i mina problem, och som,ibland,formulerar läkarintygen så att man nekas sjukersättning.

Kanske blir det här slutet på min rygghistoria. Iallafall för nu.

Det finns inte så mycket mer att berätta om det längre,läget är rätt stabilt på samma ställe och jag vill leva mer ute i världen än vid skärmen.

Har ni frågor-fråga på!

//L

Som ni märker hänger jag inte här så ofta...

Om man ska gå direkt på en ryggrapport så är den skaplig, i torsdags var första (och hittills enda) smärtfria dagen på nästan 3 månader.

Jag tror inte att jag har så mycket mindre ont nu, men jag har nog lärt mej när jag måste pausa och när jag kan fortsätta. Och att smärtan inte dödar mej,även om det känns så ibland.

Jag har insett att jag inte minns hur ett liv med fri rörlighet och utan smärta känns.

Någon slags acceptans kanske?

Man får säga att jobbet jag har nu är väldigt fritt, och väldigt skonsamt. Min chef är snäll och låter mej anpassa arbetstiderna lite efter hur det passar för mej, vilket innebär kortare dagar ibland när jag har för ont. Jag har nyligen fått en "egen" tjänstebil-känns rätt lyxigt :)

Jag gjorde come back på Us Linköping häromdagen,det var där jag opererades för mer än 2 år sedan.

Trodde jag bearbetat klart det som hänt och hur det var, men natten innan och natten efter var det många tankar och grubblerier.Såklart inte bara om hur det var för mej, utan även för hur det ska gå för min kompis. Nu är första omgången cellgifter avklarad så håll alla tummar att det kommer gå bra för henne!

That´s all for today!

Hej!

Vad fort sommar och semester gick, men relativt snart har vi semester igen så jag ska inte klaga :)

Har lite saker jag vill ta upp i dagens inlägg,så nu kör vi.

-Semestern var utmärkt, hann och orkade med ungefär vad jag hade hoppats och tänkt mej. Vi har åkt en del och bilresor är inte min bästa gren, numera får jag svårt att gå efter jag suttit i bilen länge, och ont i benen.

Vi har solat,badat och hängt med kompisar,lövly!Jag får såklart planera en del, ta med filt att ligga på när andra sitter på marken, ta med solstol där andra står hela tiden osv.

Men jag får det att funka och det är huvudsaken.

-Vi har kört årets tredje och sista cykellopp.Mitt sista,både för i år och på mtb.Det går helt enkelt inte,jag får för ont.Blir jag bättre än jag varit efter det loppet, så att jag kan cykla ordentligt igen, blir det i fortsättningen landsväg där man sitter still på ett helt annat sätt.

Jag har, eller hade, planer på vad nästa mål i träningen skulle bli, men det går inte.Jag får backa och hitta annat, min kropp klarar inte det mitt huvud vill och tänker sej.

För mej är det här rätt stort-att inse mina begränsningar och faktiskt ta hänsyn till dom.

Kanske håller jag på att bli vuxen?Eller så är jag bara så djävulskt trött på smärta :P

Dessutom vet jag inte om såna där mål om att köra vissa lopp är bra för mej, det är bra som morot för träningen men jag är grymt dålig på att njuta där och då,när man är där och kör loppet. Jag drar upp axlarna och trycker ner hakan och kör-men kul?Näe.Om inte annat ser man det på bilderna från loppen-jag ler inte på en enda bild haha.

-Den där vidriga jävla skitcancern gjorde entré i livet igen.Försöker finnas där och stötta,men är så jävla maktlös.Inget jag säger eller gör gör ju någon skillnad.Ja,förutom eventuell känsla av ensamhet som jag kanske bryter ibland.Fy fan.

-Jag har varit på första läkarbesöket utanför US Linköpings ryggklinik på flera år.

Jag förstår ju att dom skriver ut mej, det finns inga planer på fler åtgärder, men läkaren på vc är ju inte riktigt lika insatt....

Jag vet inte om jag nämnt honom i bloggen tidigare, men hans bemötande för 3 år sen när ryggen rasade ihop var minst sagt märkligt.Och otrevligt.

Därför har jag vid flera tillfällen försökt byta läkare,men det går inte (?) för då skulle det bli så ojämn fördelning mellan läkarna,dagens ursäkt!Vet inte om någon pratat med honom om hans bemötande som jag nämnde för vc när jag försökte byta läkare,för nu var han väldigt engagerad och lyhörd.Eller, jag har ju inte sett läkarintyget än-eller fått beviljat av FK så vi får väl se men det blev bättre än jag trodde.Sjukskriven på 25% i några månader till, men han var duktig på att säga att jag kommer ju bli bättre,det vänder nu (jaså?just idag?).Jag tillåter mej att vara skeptisk eftersom jag lever med min smärta varenda dag.Jag nämner den inte varje dag, inte ens för min sambo, men tro mej-den är med mej varenda dag.Vareviga jävla dag.

Nu till dagens fråga:

Oavsett, eller nästan oavsett, vad jag gör känns det som frågan "ska/kan du verkligen göra det där med din rygg?" dyker upp,fler med samma erfarenhet?

Jag är trött på den.Jag vet ungefär vad jag får mer ont av, ibland blir jag överaskad-ibland inte.

Det hade väl varit en grej om frågan ställdes som att det var av omtanke, men nu känns det mer som förvåning eller ifrågasättande.

Å andra sidan är det samma sak åt andra hållet; "Va?Får du ont av DET?".

Det är liksom svårt att förklara för dom som inte vet hur det känns att jag kan gå flera km i ett motionsspår,men att gå på stan i bara 10 min kan göra att jag får ont resten av dagen.

Om operationen gått bra, om det blivit ett lyckat resultat-då hade det väl inte varit så?Eller?

Det är så jäkla frustrerande att jag mådde så mycket bättre efter första op, och att jag hade mindre ont efter den än efter infektionen.

Dags för en liten rapportering om hur det går för mej nu :)

Jag kom in på utbildningen jag sökte till hösten!Såå himla nöjd.

Nu vet jag att jag kommer in på utbildningar jag är intresserad av-jag skrev högskoleprovet i höstas för att öka chanserna att komma in.

Det finns egentligen inga planer på att plugga just nu, jag trivs skapligt där jag är-och framförallt vill jag "bli klar" med hur mycket jag kan jobba innan jag hoppar på någon utbildning.

Jag kommer inte heller på vad jag skulle plugga, det är så himla svårt!

Jag är intresserad av flera utbildningar, men när jag tänker "vill/kan jag plugga 3 år för den där utbildningen?" blir svaret alltid nej...Jag är inte där än.

För ett tag sen ringde det från landstinget. Jag jobbade och kunde inte svara på flera dagar när de ringde, och när jag ringde upp kom jag bara till någon växel som inte visste vem som sökt mej.

Det är fortfarande märkligt hur hela jag reagerar med oro och drar igång högsta växel på vad som kan vara fel nu?!

Den som ringde var från vårdcentralen där jag förra sommaren hade sökt hjälp i form av någon att prata med för att jag mådde dåligt över situationen och ovissheten.

Hon bad om ursäkt för att de hade glömt bort mej och undrade om jag ville komma nu och prata?Jag tackade nej till det för jag vet inte hur det ska hjälpa mej just nu.

Men jag har fortfarande den där paniken som bara sköljer över mej ibland.

Så fort jag ser något som gör ont får jag gåshud över hela kroppen och ryser.

Det spelar ingen roll om det är någon som vurpar med cykeln framför mej eller om jag ser något tv-program där någon ramlar- jag spänner kroppen som fjäder direkt oavsett!

Jag upplever att jag oroar mej mycket mer nu.Klart att jag kunde vara nervös för saker förut med, men nu på semestern tex ska vi köra sista loppet cykling som är målet för det här året.

Jag är skitnervös.För jag vet inte hur terrängen/banan kommer vara.

Jag kan ångra att jag har anmält mej (och betalat en jäkla massa pengar) för det här-för då visste jag inte vad det innebar.

Det värsta som kan hända?Jaaaa...Vurpa?Det har jag redan gjort 3 gånger i år och det gick bra, så det borde gå bra nu med i så fall...Men nu är det ju mtb istället för landsväg och då kan det vara krångligare med stenar/rötter/gropar osv.Dessutom är vi 16.000 som ska köra det där loppet och jag har ingen aning om vilken fart jag håller i jämförelse med andra så jag vet inte om jag kommer behöva köra om, eller om jag är den som kommer bli omkörd hela tiden...

Kommer vi ens hinna fram innan de drar repen och man får bryta?Ingen aning, träningen har inte gått som planerat under sommaren så jag vet inte alls vart jag står.

Snart är det semester hörni!Så himla gött!

Nu har det gått 2 veckor sedan jag cyklade.

Det har varit två veckor med smärta varje dag.Inte sån där smärta som gör att man måste ligga ner, mer molande i bakgrunden för att hugga till ibland. Men den har funnits där hela tiden.

Min sjukskrivning går ut om ett tag, jag är nervös för det.Blir tillbakaskickad till vårdcentralen eftersom sjukhuset inte kan göra något mer, och på vårdcentralen har jag en läkare som inte alls förstår mej.Jag är rädd att inte få den sjukskrivning jag behöver eftersom den läkaren inte trott på min smärta från början.

Men innan det är det semester :)

Här hemma pågår fortfarande köksrenovering så vi lär väl inte ha så himla mycket semester...

Jag hoppades verkligen att vi skulle vara klara tills dess, men det ser mörkt ut.

Ändå jobbar sambo och svärfar med det varje dag.Vi har små utflykter planerade, i övrigt lugnt.

Jag är tokrastlös över det, gillar att planera men det gör inte min sambo :P

I övrigt rullar det på,jag får fler arbetsuppgifter och det är bra-skulle bara önska mer struktur men så verkar det inte riktigt bli.Jag gillar att veta hur mycket och vad jag ska göra, i nuläget har jag ingen aning om det.

Snart är den sista tråden klippt med min förra arbetsgivare-så himla skönt det ska bli!

Jag kan sakna mina kollegor som fan,men det är nog allt :)

Idag var planen att fixa i trädgården (ni vet, en halvtimmes fix-2 timmar vila osv)men regnet öser ner så får väl se hur det blir med den saken...

Nu ska jag försöka luska ut om man kan frysa in mangold?Nån som vet?Det blev så otroligt mycket efter jag provade nån nässel-näring :)

Jag klarade det!!!

Jag tog mej runt,jag nådde mitt mål som jag jobbat för i TVÅ ÅR!

På en tid som dessutom är bättre än jag räknat med,jag är så himla nöjd nu :)

Det är svårt att förklara hur det känns, för samtidigt som jag varit så lycklig över min prestation att jag har gråtit har det också känts lite tomt eller vad man ska säga när man klarat något man jobbat för så länge.

Veckan som varit nu efter loppet har varit fruktansvärt jobbig,kroppen har protesterat mot allt och lite till-och huvet är inte med mej. Jag har behövt sova varje dag efter jobbet trots att jag sover som vanligt på nätterna. Vid minsta fysiska ansträngning vägrar kroppen göra det den kan och brukar.

Kort sagt är jag helt slutkörd fysiskt.

Jag visste innan att jag skulle få betala för att jag körde, det är klart att om kroppen inte har funkat på kortare sträckor innan så skulle den inte genomföra det här utan protest,men jag vet fortfarande inte hur länge jag får betala för det.

Nu tar jag ett steg åt ett annat håll ett tag träningsmässigt.Jag har fryst mitt träningskort under sommaren och kommer bara simma och cykla under sommaren.Det ska bli rätt skönt faktiskt.

Imorgon ska vi iväg och heja på dom som kör "riktiga" Vätternrundan,det är fascinerande vad kroppen kan göra!

Trevlig helg!

Jaha, då ska vi se.

Har lyssnat på Winnerbäcks "Granit och morän" en hel del, och det är något med Winnerbäck och sommaren...De hör liksom ihop på något sätt.

Vet inte hur många konserter jag varit på med honom :)

Så även i år.Tyvärr fanns det inga sittplatser kvar och jag vet ju att jag inte kan stå en hel konsert, det blir kul att gå ändå och det funkar så länge det funkar-sen får jag sätta mej ner där jag är helt enkelt(låter enkelt iallafall).

Jobbet rullar på, jag längtar otroligt mycket efter semester nu men det är långt kvar än.

Peppar peppar verkar ryggen ha hållit sej skaplig i över en v nu, jag har mer känselbortfall i benen än innan men jag tycker det är jobbigare med smärtan.

Senaste inlägget var jag jäkligt nöjd med min insats på cyekln :)

Nu är jag nervös.Jäkligt nervös.

Snart är det dags för nästa lopp och senaste träningen gick inget vidare så nu är jag jättenervös.Vädret ser inget lovande ut för min del (vind/motvind och kanske regn).

Jag ska göra det kan jag kan, mer går ju inte. Men jag vill så mycket mer än jag tror det kommer att bli.Jag vill inte få ont, jag vill inte ta slut, jag vill inte tappa känslen för mycket.

Jag vill känna att kroppen funkar, att den utför det jag ber den om.Att den klarar det vi har tränat på, och tränat inför.

Häromdagen var det 2 år sedan sista operationen.Är det inte dags att funka nu kroppen?

Jepp,det är den taktiken jag kör på :)

Igår körde jag årets första lopp-och det gick BRA!Mycket bättre än jag trodde innan,då jag haft mycket ont i veckan som varit...

Om jag säger att jag får betala priset idag så kan ni ju tänka er ungefär hur rörlig jag är idag,och kanske hur ont jag har.(Ta det x 10 för säkerhets skull...)

Men skitsamma,jag VALDE att köra. Jag VISSTE att det skulle kosta.Mycket

Och det gör det, men jag kan inte vara annat än nöjd ändå-för jag klarade det och jag gjorde något jag älskar.