Hoppsan,2 inlägg på samma vecka-det måste vara rekord? :P

Pratade med läkaren häromdagen, förlängde sjukskrivningen-och av nån anledning var det viktigt att det inte stod min förra yrkestitel i läkarintyget längre (gissar att det är för att jag nu är arbetslös?).Fan,jag glömmer att jag är arbetslös.Aja,det var ju inte det jag skulle snurra in mej i nu...

Diskuterade även en utredning av smärta som gjordes i höstas,som inte gett någon förklaring till den smärta jag har.Det som finns kvar är någon slags titthålsoperation för att utesluta ännu en sak som kan orsaka smärtan,men jag ställer mej tveksam till det.

Den läkaren jag träffade då undrade när jag skulle ta ut skruvarna-jag svarade "aldrig förhoppningsvis".Som jag upplevde det på det läkarbesöket tyckte han att det var skruvarna som bråkade,men i utlåtande till min ryggläkare lät det inte riktigt lika självklart.

Jag frågade min ryggläkare om att ta ut skruvarna,han sa att det är väldigt ovanligt att man gör det, och att även om man gör det är det inte säkert att det blir bättre.

Jag har ingen som helst lust med fler operationer,jag har mått för dåligt av dem för att känna att det är värt att ta fler risker.

Han frågade om jag provat någon korsett?Jag har provat en enkel variant,men det funkar inte riktigt när jag sitter-men kanske när jag går eller ligger ner.Han frågade även om sjukgymnastik och jag förklarade att sjukgymnastiken varken gjort till eller från i smärtan-så nu tränar jag på egen hand,

Lite mer smärtlindring utskriven och sen var det klart.

Eller,just det-om ungefär en månad kommer vi ha ett avslutande samtal.

Jag hade för ont för att orka bry mej där och då.

Jag har haft för ont för länge nu för att orka reagera.

Men det kommer stunder när mitt huvud vaknar,och jag tänker "blir det inte bättre än såhär?Finns det inget mer att göra nu?"

Den största delen av mej är högst medveten om att det inte kommer bli bättre; att jag har lärt mej,och kommer att få lära mej,att det är som det är.

Den trötta,krassa delen av mej säger att hela livet är som det är-och det blir vad man gör det till.

Jag vet inte om jag börjar bli depp eller vad det är-men jag orkar inte oroa ihjäl mej över allt som händer längre.Förhoppningsvis blir livet lite enklare om man inte behöver grubbla över varenda liten detalj som man ändå inte kan styra över.

Tanken slår mej iofs att det knappast inte kan bli sämre än vad det är-men det är en lögn.

Jag lever och andas,och jag har fantastiska människor runt mej.

Jag provar korsetten igen,jag ska snart göra dagens träning-och i helgen ska jag träffa underbara vänner,oavsett hur ont jag har.