Jag hade hoppats att jag hade glada nyheter nu,och det har jag-även om det inte är helt i hamn än.

Men ett samtal bort är min arbetsträning fixad,och om jag kan jobba har jag även sommarjobb :)

Gött som fan!

Min handläggare på af hade inte tid att ha möte förrän på fredag,så jag verkar inte komma igång den här v heller.Men men,huvudsaken är att det löst sej.

Mitt huvud är dock inte alls med mej-det är i samma läge som inför semestern:

jag tror att jag inte kommer ha ont alls,att jag kommer kunna trappa upp arbetstiden snabbt och lätt utan att ha någon som helst smärta.

Jag ska försöka ställa in mej på att det kommer göra ont.Och att jag kommer få bakslag.

För hittills är det ju inte en enda ny grej som funkat utan bakslag...

Det är lite skrämmande när jag tänker efter.

Jag borde ju veta att dom har lagt in i registret att jag är funktionshindrad/invalidiserad,och jag VET ju att dom nu ska utreda min arbets(o)förmåga-men det är som att huvet inte vill förstå.

Jag vill bara jobba och köra på som vanligt.Vara en i gänget.Inte vara besvärlig med smärta och sjukskrivning.

Ju mer jag skriver om det,desto mer inser jag att jag måste sänka förväntningarna på min arbetsförmåga.(och tänk om mitt huvud kunde fatta att det bara är ARBETSFÖRMÅGAN det handlar om-inte hela min person,hela min kropp eller hela mitt liv).

Herregud,om dom inom vården inte ens tror att jag ska kunna jobba eller jobba fulltid-varför tror då jag det?