Jag hade hoppats att jag hade glada nyheter nu,och det har jag-även om det inte är helt i hamn än.

Men ett samtal bort är min arbetsträning fixad,och om jag kan jobba har jag även sommarjobb :)

Gött som fan!

Min handläggare på af hade inte tid att ha möte förrän på fredag,så jag verkar inte komma igång den här v heller.Men men,huvudsaken är att det löst sej.

Mitt huvud är dock inte alls med mej-det är i samma läge som inför semestern:

jag tror att jag inte kommer ha ont alls,att jag kommer kunna trappa upp arbetstiden snabbt och lätt utan att ha någon som helst smärta.

Jag ska försöka ställa in mej på att det kommer göra ont.Och att jag kommer få bakslag.

För hittills är det ju inte en enda ny grej som funkat utan bakslag...

Det är lite skrämmande när jag tänker efter.

Jag borde ju veta att dom har lagt in i registret att jag är funktionshindrad/invalidiserad,och jag VET ju att dom nu ska utreda min arbets(o)förmåga-men det är som att huvet inte vill förstå.

Jag vill bara jobba och köra på som vanligt.Vara en i gänget.Inte vara besvärlig med smärta och sjukskrivning.

Ju mer jag skriver om det,desto mer inser jag att jag måste sänka förväntningarna på min arbetsförmåga.(och tänk om mitt huvud kunde fatta att det bara är ARBETSFÖRMÅGAN det handlar om-inte hela min person,hela min kropp eller hela mitt liv).

Herregud,om dom inom vården inte ens tror att jag ska kunna jobba eller jobba fulltid-varför tror då jag det?

 

SaraEmma

4 februari 2015 22:32

Va roligt att det verkar lösa sig :-) Spännande!
Jag förstår hur du menar... Mina (få) bättre dagar tror jag att det kommer funka galant att börja jobba, mina sämre dagar tänker jag att det finns inte en chans att det ska funka ens på 25%... Jag har liksom inget mellanläge i min hjärna, att det kanske kommer gå sådär, att jag inte kommer klara alla uppgifter på jobbet, att anpassning kommer behövas, att jag kommer ha ont... eller kanske tvingas byta jobb... Jag tror allvarligt att jag har stängt av en del av hjärnan, har blivit dum i huvet... Vill INTE erkänna för mig själv att det här är min verklighet just nu, och kanske alltid. Usch.
Kram!

http://ryggresan.bloggplatsen.se

L

9 februari 2015 12:53

Förlåt,har glömt svara här!
Jaaa,det är samma här-ett himla pendlande i humör och i vad som verkar möjligt och inte.Känns som man slits mellan hopp och förtvivlan hundra gånger om.Det är nog självbevarelsedrift att stänga av den delen :) Jag vet att jag frågat förut men-Multimodal rehabilitering?Så man får lite hjälp i hur man ska hantera/acceptera hur situationen blivit?Jag funderar på att gå och prata med nån för att få få hjälp att inte känna mej så jäkla värdelös pga det här.Massa kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörni, det verkar som att det är dags. Dags att få ett slags avslut.   Det har gått 2,5 år sedan senaste operationen av ryggen.Och visst, det har blivit mycket bättre än det var då, och bättre än det var innan steloperationen. Men det verkar ...

Som ni märker hänger jag inte här så ofta...   Om man ska gå direkt på en ryggrapport så är den skaplig, i torsdags var första (och hittills enda) smärtfria dagen på nästan 3 månader. Jag tror inte att jag har så mycket mindre ont nu, men jag h...

Hej! Vad fort sommar och semester gick, men relativt snart har vi semester igen så jag ska inte klaga :)   Har lite saker jag vill ta upp i dagens inlägg,så nu kör vi.   -Semestern var utmärkt, hann och orkade med ungefär vad jag hade hoppa...

  Dags för en liten rapportering om hur det går för mej nu :) Jag kom in på utbildningen jag sökte till hösten!Såå himla nöjd. Nu vet jag att jag kommer in på utbildningar jag är intresserad av-jag skrev högskoleprovet i höstas för att öka chan...

Nu har det gått 2 veckor sedan jag cyklade. Det har varit två veckor med smärta varje dag.Inte sån där smärta som gör att man måste ligga ner, mer molande i bakgrunden för att hugga till ibland. Men den har funnits där hela tiden.   Min sjukskr...