Om jag hade kunnat hade jag sprungit av mej ilska och frustration,eller boxat på sandsäck kanske.Inget av det funkar så jag får helt sonika skriva av mej här istället.

Jag kan inte skriva detaljer om vad som händer med/på mitt jobb just nu-men vi kanske kan sammanfatta det som att dom har börjat spela riktigt fult nu.

Det är tvära kast,inga besked-för att i nästa stund vara ställda krav som inte är rimliga att få ihop.

Kanske hoppas dom att jag ska tröttna och säga upp mej för att slippa allt tjafs.

Den här helgen har varit fullt upptagen med födelsedagsfirande,dop och bröllop och födelsedagsfirande igen.

Det var under andra födelsedagsfirandet jag blev förvånad,och jag kan inte riktigt sluta tänka på det här:

Fick en kommentar om att det är SÅN TUR att jag har en så förstående sambo som ta hand om mej och stöttar.

Vi pausar här,så jag bara får förtydliga-HAN ÄR BÄST.

Den bästa jag vet i hela världen,och jag vet inte hur många gånger jag tänkt (och sagt till honom)att jag är så glad att jag har honom.

Sen säger personen att "Jaaa,det är ju inte alla som orkar...Jag hade nog inte klarat det..."

Som att han är en superhjälte som "står ut" med mej?Som att hela jag(inte bara min rygg)måste tas om hand hela tiden,varje dag?(Så är det ju givetvis inte).

Jag ångrar nu att jag inte svarade något i stil med "Jaaa,jag har märkt det-eftersom du inte hälsat på mej en enda gång under tiden jag varit sjukskriven".

Men jag inser att det är såhär det är.Det är tydligen såhär en del av mina vänner ser det-att jag är någon man måste ta hand om,någon man måste lägga extra energi på för att orka umgås med.

Att jag är en börda.

Det måste finnas något bättre än det här.Det måste finnas både arbetsplatser och kompisar som man blir accepterad av för den man är-inte utfryst för att man inte kan leva som förut.