Hej igen.

Jag är tillbaka hemma efter några dagar söderut.Det är galet att klaga över hur mycket tid man har,för då kanske man inte gör rätt saker med sin tid?

Men,rastlösheten kom krypande.Kanske för att det känns som att hösten redan är här.Kanske för att jag inte orkar leva i dåtid-jag vill leva nu och framåt.

Kanske för att jag har svårt att njuta av en semester "hemma".Jag har jättesvårt att inte planera varje dag-men tränar på att ta det som det kommer.

Livet har stått på paus så himla länge nu,och en del dagar förbannar jag allt jag inte kan göra längre.

Andra dagar är ok,jag börjar i stora drag ha en skiss på vad som kommer hända och lite olika scenarier.

I nuläget ser det ut som följer:

Jag fortsätter arbetsträna tills arbetsförmågan är utredd.När den är utredd hoppas jag innerligt att jag får ett jobb(förhoppningsvis där jag arbetstränar).

Sista slantarna från nuvarande arbete ska läggas undan för att ha en buffert för studier senare.

Om jag inte får jobb är planen att börja plugga för att få ett skapligt resultat på Högskoleprovet,för att öka chanserna att komma in på en utbildning under nästa år.

Ibland känns den här planen helt ok,den är realistisk och bra.

Ibland känns den tråkig och lite feg,som att äventyret väntar om man bara vågar.

Kanske är jag fegare än jag tror.

Jag försöker förstå vem jag är nu,vad jag vill och inte vill.Men det snurrar ganska bra i huvet,och jag inser att det är inte bara ryggen som inte mådde bra.

Jag har insett att jag har ett mycket större kontrollbehov än jag nånsin trott.(Eller så har det vuxit till sej längs vägen....)

Spontaniteten är borta-men det kanske inte är så konstigt när knappt något gått att planera på över 2 år utan reservation för "om ryggen klarar det".

Jag förvånas fortfarande över att människor som jag inte träffat på jättelänge inte frågar hur det är med mej.Jag tror att det kommer en dag när jag är glad för det.

Jag förvånas fortfarande hur man kan glömmas bort,och hur man inte längre blir tillfrågad om att vara med.Jag tror att jag kommer vara glad för det också en dag.

Om jag fick önska något just nu skulle det nog vara lite mer självförtroende.Lite mer jävlar anamma.Lite tro på att det kommer lösa sej!