Hej igen.

Jag är tillbaka hemma efter några dagar söderut.Det är galet att klaga över hur mycket tid man har,för då kanske man inte gör rätt saker med sin tid?

Men,rastlösheten kom krypande.Kanske för att det känns som att hösten redan är här.Kanske för att jag inte orkar leva i dåtid-jag vill leva nu och framåt.

Kanske för att jag har svårt att njuta av en semester "hemma".Jag har jättesvårt att inte planera varje dag-men tränar på att ta det som det kommer.

Livet har stått på paus så himla länge nu,och en del dagar förbannar jag allt jag inte kan göra längre.

Andra dagar är ok,jag börjar i stora drag ha en skiss på vad som kommer hända och lite olika scenarier.

I nuläget ser det ut som följer:

Jag fortsätter arbetsträna tills arbetsförmågan är utredd.När den är utredd hoppas jag innerligt att jag får ett jobb(förhoppningsvis där jag arbetstränar).

Sista slantarna från nuvarande arbete ska läggas undan för att ha en buffert för studier senare.

Om jag inte får jobb är planen att börja plugga för att få ett skapligt resultat på Högskoleprovet,för att öka chanserna att komma in på en utbildning under nästa år.

Ibland känns den här planen helt ok,den är realistisk och bra.

Ibland känns den tråkig och lite feg,som att äventyret väntar om man bara vågar.

Kanske är jag fegare än jag tror.

Jag försöker förstå vem jag är nu,vad jag vill och inte vill.Men det snurrar ganska bra i huvet,och jag inser att det är inte bara ryggen som inte mådde bra.

Jag har insett att jag har ett mycket större kontrollbehov än jag nånsin trott.(Eller så har det vuxit till sej längs vägen....)

Spontaniteten är borta-men det kanske inte är så konstigt när knappt något gått att planera på över 2 år utan reservation för "om ryggen klarar det".

Jag förvånas fortfarande över att människor som jag inte träffat på jättelänge inte frågar hur det är med mej.Jag tror att det kommer en dag när jag är glad för det.

Jag förvånas fortfarande hur man kan glömmas bort,och hur man inte längre blir tillfrågad om att vara med.Jag tror att jag kommer vara glad för det också en dag.

Om jag fick önska något just nu skulle det nog vara lite mer självförtroende.Lite mer jävlar anamma.Lite tro på att det kommer lösa sej!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörni, det verkar som att det är dags. Dags att få ett slags avslut.   Det har gått 2,5 år sedan senaste operationen av ryggen.Och visst, det har blivit mycket bättre än det var då, och bättre än det var innan steloperationen. Men det verkar ...

Som ni märker hänger jag inte här så ofta...   Om man ska gå direkt på en ryggrapport så är den skaplig, i torsdags var första (och hittills enda) smärtfria dagen på nästan 3 månader. Jag tror inte att jag har så mycket mindre ont nu, men jag h...

Hej! Vad fort sommar och semester gick, men relativt snart har vi semester igen så jag ska inte klaga :)   Har lite saker jag vill ta upp i dagens inlägg,så nu kör vi.   -Semestern var utmärkt, hann och orkade med ungefär vad jag hade hoppa...

  Dags för en liten rapportering om hur det går för mej nu :) Jag kom in på utbildningen jag sökte till hösten!Såå himla nöjd. Nu vet jag att jag kommer in på utbildningar jag är intresserad av-jag skrev högskoleprovet i höstas för att öka chan...

Nu har det gått 2 veckor sedan jag cyklade. Det har varit två veckor med smärta varje dag.Inte sån där smärta som gör att man måste ligga ner, mer molande i bakgrunden för att hugga till ibland. Men den har funnits där hela tiden.   Min sjukskr...