Jag är inte jätteengagerad i det här med att blogga...Jag skulle vilja skriva varje dag,för att kunna gå tillbaka sen och läsa vad jag tänkte och kände men den energin finns inte.

Det finns inte mycket energi alls just nu.Jag är mest less.Operationen är framflyttad igen,eller vad vet jag-men det är det senaste budet häromdan iallafall.

Så.Jävla.Less.På.Att.Vänta

Ovissheten är det värsta,i över ett år har jag haft ont.Det tog 3 månader innan jag fick komma på magnetröntgen för att få ett ordentligt svar på vad smärtan berodde på.Nu vet jag ju vad det är-så nu ligger ovissheten i om jag kommer bli bra av operationen.Vänner frågar vad jag ska hitta på sen,vad jag ska plugga till eller söka för jobb.Vad ska jag svara på det?

I mina mörkaste stunder kommer det här aldrig bli bra,i dom stunderna kommer jag tvingas leva med den här smärtan-eller till och med bli sämre av operationen.För joo-jag kan ju inte låta bli att fråga hur det gått när andra berättar om folk dom känner som har stelopererat ryggen.Numera har jag tre dåliga svar på det (av bekantas bekanta-man kan ju hitta HUR MÅNGA SOM HELST på nätet oxå).

Nej-man ska inte förvänta sej det värsta,och ja-jag tror på operationen annars hade jag inte gjort den-men för min egen skull föredrar jag att bli glatt överaskad över hur den går istället för grymt besviken.

Jag känner mej ensam i det här.Självklart pratar jag med min sambo om mina tankar inför op men i övrigt känns intresset ganska svalt från omgivningen.Jag försöker höra av mej till vänner och boka in att vi ska göra det eller det INNAN op,men nä.

Jag VET att livet rullar på för andra fast mitt står på paus,det är inte så,men det känns jävligt ensamt och tråkigt.Och sms om att x eller y ska komma och hälsa på sååååå ofta efter op-varför inte nu?Det är ju nu jag kan göra nåt,tiden efter op kommer bli betydligt tuffare.

Jag försöker ursäkta det med att jag har flyttat från stan,att det är knepigt att ta sej hit osv-men visst är det märkligt att det är svårt för en del och andra sätter sej bara på bussen och kommer hit?

Jag är inne på andra eller tredje veckan i rad med smärta varje dag.Det sätter sej i skallen.Det är inte konstigt att man blir lessen,arg,frustrerad och besviken när man gång på gång får inse sina begränsningar,när man måste ligga kvar i sängen några timmar extra för man har så ont så man inte kommer upp.Det är inte konstigt att man längtar efter nån eller nåt som kan komma och lysa upp tillvaron lite.Det är inte konstigt att man blir lessen när folk ställer in,eller inte ens svarar.Det är inte konstigt att man vill ställa sej och boxa skiten ur en sandsäck.