Ni vet den där känslan när man tänker sej/tror/hoppas att något ska bli på ett visst sätt?

Och när den sen blir det så finner man sej själv utan mark under fötterna,utan nåt att tag i-hålla fast i,allt blir mörkt och snurrar på en å samma gång...Där är jag nu.

Har tjutit och tjutit och tjutit så det knappt kan finnas några tårar kvar.Jag kommer inte kunna gå tillbaka till jobbet jag har haft och tyckt väldigt bra om,ibland mindre bra om.Det där mindre bra glömmer jag gärna nu,inte för att tycka mer synd om mej själv,utan mer för att det är verkligt nu,det är på riktigt.Det är lätt att slänga ur sej att man inte vill tillbaka,att man inte trivs,att man inte är nöjd med det eller det.Men faktum är att jag sökte till en väldigt specifik utbildning.En utbildning som mellan 80-90% av dom som söker inte kommer in på eftersom dom inte klarar antagningstesterna,eller hälsokontrollen.Jag gav mej f-n på att jag skulle klara utbildningen,vilket jag oxå gjorde efter en hel del slit och tårar.Och det gör så jävla ont nu att inte JAG kan välja bort det här,utan att min kropp väljer bort det.(Jaja,jag ska inte vara för hård mot den-men jag är chockad och upprörd nu).

Det kommer säkert komma nåt helt fantastiskt ur det här,en dag kommer jag vakna upp och inse att det var bra att det blev så här(eller åtminstone ok)men just nu ska jag sörja några dar över drömmen som gick i uppfyllelse men som jag bryskt väcktes ur.