Hej,hallå.

Inser att det gått över en månad sedan jag bloggat...Det är lite för mycket runt mej och med mej.

Dels ny arbetsträning,men också saker som är inplanerade sedan länge,men liksom blir för mycket när det väl är dags.

Utöver det ska högskoleprovet snart skrivas,jag började repetera lite på förra arbetsträningen när jag hade för lite att göra.Men den senaste tiden har det verkligen inte funnits någon ork alls.

Jag är helt slut i både huvud och kropp,och just nu förstår jag inte hur man får ihop livet med allt man vill göra i relation till vad som faktiskt är fysiskt möjligt.

De två senaste veckorna har jag haft ont varje dag.Varenda jävla dag.Sådär så man bara vill lägga sej i fosterställning och gråta ut smärtan.Kanske inte för att det gör SÅ ont,utan mer för att det inte blir någon paus från det onda.

När jag berättar att jag har haft si eller så ont si eller så länge följs det alltid av frågan om vad jag har gjort.Vad det är som är annorlunda.

Men jag ser inget direkt samband.Det är inget mönster som följs-smärtan verkar leva sitt eget liv och komma och gå som den vill.Näe,nu hårddrar jag delvis-det är klart att det finns saker som jag är medveten om gör det sämre,men det undviker jag i den mån jag kan.

För någon dag sedan började jag googla på steloperation,SRS osv.Man kan lätt bli nedslagen av det som går att läsa,det är statistik hit och dit,och den ganska relevanta frågan om man verkligen blir bättre av operation?Jag vill inte riktigt hänga upp mej på det där för mycket,för det var inte den muntraste läsningen.

Men den läsningen i kombination med att det inte går så bra just nu gör väl att man inte är mer än människa och undrar hur det kommer bli?

Jag minns inte om jag skrivit det,men min läkare tror inte att jag kommer kunna jobba heltid igen.

Nu har jag gett upp det här med att bita ihop och härda ut,idag tog jag en Panocod.

Det innebär att jag kommer krascha magen och vara trött,men det innebär också att jag (förhoppningsvis)kommer kunna sova en hel natt-det behöver jag nu.